Lapides runici de Graecia
Lapides runici de Graecia (Greklandsstenarna) sunt circiter triginta lapides runici, itinera in Imperium Romanum Orientale a Nortmannis facta describentes. Aevo Viccingorum usque ad ineuntem saeculum XII linguá nordicá antiquá runis Scandinavicis in lapidibus inscriptum est. Omnes lapides in terra Sueciae hodiernae, maior pars in Uplandia (duodeviginti lapides) Sudermanniaque (septem), inventi sunt. Plures in memoriam corporis custodum Graeci imperatoris qui nunquam domum redierunt inscripti sunt, sed aliquae inscriptiones mentiones faciunt virorum qui divites redierunt, et saxum in Ed situm prioris praefecti custodiarum iussis est insculptum.
Vocabulum Grikkland (Graecia) in tribus lapidis apparuit, Grikk(j)ar (Graeci) in viginti quinque; in duobus lapidibus reperiuntur grikkfari (viatores ad Graeciam), et in uno scribitur Grikkhafnir (portus Graeci). Inter alios lapides expeditiones ultra mare tractantes, sola corpora lapidum similiter magna sunt lapidum runicorum de Anglia tractantes et lapides Inguari expeditionem ad mare Caspium describentes.
Lapides magnitudine variant, a parvo cote in vico Timans Gothlandiae invento, mensurá 8.5 cm × 4.5 cm × 3.3 cm, ad magnum saxum in vico Ed situm, circumferentiá 18 m. Plerique ornati sunt generibus runarum quae saeculo XI erant in usu, praecipue generibus Ringerike (octo vel novem lapides) et Urnes (octo lapides).
A saeculo XVI, ubi Iohannes Bureus primum lapides invenit, multi alii inventi sunt, praecipue in inquisitione monumentorum per omnem civitatem exeunti saeculo XVII facta. Plures saeculo XIX a Richardo Dybeck descripti sunt. Lapis recentissimus in Nolinge ad Holmiam anno 1952 inventus est.
Bibliographia
[recensere | fontem recensere]- Andrén, Anders (2003). "The Meaning of Animal Art: An Interpretation of Scandinavian Rune-Stones". In Veit, Ulrich. Spuren und Botschaften: Interpretationen Materieller Kultur. Waxmann Verlag. ISBN 3-8309-1229-3
- Antonsen, Elmer H. (2002). Runes and Germanic Linguistics. Mouton de Gruyter. ISBN 3-11-017462-6
- Blöndal, S. & Benedikz, B. (2007). The Varangians of Byzantium. Cambridge University Press. ISBN 0-521-03552-X, 9780521035521
- Brate, Erik. (1922). Sverges Runinskrifter. Holmiae: Natur & Kultur.
- Brate, Erik (1911–1918). Sveriges Runinskrifter: II. Östergötlands Runinskrifter. Holmiae: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Brate, Erik; Elias Wessen (1924–1936). Sveriges Runinskrifter: III. Södermanlands Runinskrifter. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Braun, F. (1910). "Hvem var Yngvarr enn Vidforli? ett Bidrag till Sveriges Historia Under xi århundradets Första Hälft". Fornvännen (Swedish National Heritage Board) 5: 99–118
- Cleasby, Richard; Vigfússon, Guðbrandur (1878). An Icelandic–English Dictionary. Clarendon Press
- Elmevik, L. & Peterson, L. (2008). Rundata 2.5/Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för Nordiska Språk, Uppsala Universitet
- Enoksen, Lars Magnar. (1998). Runor: Historia, Tydning, Tolkning. Historiska Media, Falun. ISBN 91-88930-32-7
- Fuglesang, Signe Horne (1998). "Swedish Runestones of the Eleventh Century". In Beck, Heinrich; Düwel, Klaus. Runeninschriften als Quellen Interdisziplinärer Forschung. Berlin: Walter de Gruyter. pp. 197–208. ISBN 3-11-015455-2
- Gustavson, Helmer; Snaedal Brink, T. (1981). "Runfynd 1980". Fornvännen (Swedish National Heritage Board) 76: 186–202
- Harrison, D. & Svensson, K. (2007). Vikingaliv. Fälth & Hässler, Värnamo. ISBN 978-91-27-35725-9.
- Jansson, Sven B. F. (1954). "Uppländska, Småländska och Sörmländska Runstensfynd". Fornvännen (Swedish National Heritage Board) 49: 1–25
- Jansson, Sven B. F.; Wessen, Elias; Svärdström, Elisabeth (1978). Sveriges Runinskrifter: XII. Gotlands Runinskrifter del 2. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. ISBN 91-7402-056-0
- Jansson, Sven B. F. (1980). Runstenar. STF, Stockholm. ISBN 91-7156-015-7.
- Jansson, Sven B. F. (1987, 1997). Runes in Sweden. Royal Academy of Letters, History and Antiquities. Central Board of National Antiquities. Gidlunds. ISBN 91-7844-067-X
- Jesch, Judith (2001). Ships and Men in the Late Viking Age: The Vocabulary of Runic Inscriptions and Skaldic Verse. Boydell Press. ISBN 0-85115-826-9.
- Jungner, Hugo; Elisabeth Svärdström (1940–1971). Sveriges Runinskrifter: V. Västergötlands Runinskrifter. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Kinander, Ragnar (1935–1961). Sveriges Runinskrifter: IV. Smålands Runinskrifter. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Larsson, Mats G. (2002). Götarnas Riken : Upptäcktsfärder Till Sveriges Enande. Bokförlaget Atlantis AB ISBN 978-91-7486-641-4
- Peterson, Lena (2002). Nordiskt Runnamnslexikon at the Swedish Institute for Linguistics and Heritage (Institutet för Språk och Folkminnen).
- Pritsak, Omeljan. (1981). The Origin of Rus'. Cambridge, Mass.: Distributed by Harvard University Press for the Harvard Ukrainian Research Institute. ISBN 0-674-64465-4.
- Sawyer, Birgit. (2000). The Viking-Age Rune-Stones: Custom and Commemoration in Early Medieval Scandinavia. Oxoniae: Oxford University Press. ISBN 0-19-926221-7
- Wessén, E.; Jansson, Sven B. F. (1940–1943). Sveriges Runinskrifter: VI. Upplands Runinskrifter del 1. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Wessén, Elias; Jansson, Sven B. F. (1943–1946). Sveriges Runinskrifter: VII. Upplands Runinskrifter del 2. Holmiae: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Wessén, Elias; Jansson, Sven B. F. (1949–1951). Sveriges Runinskrifter: VIII. Upplands Runinskrifter del 3. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien
- Wessén, Elias; Jansson, Sven B. F. (1953–1958). Sveriges Runinskrifter: IX. Upplands Runinskrifter del 4. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien